Alpenländische dachsbracke

Rasgrupp: 6 (Drivande hundar, samt sök- och spårhundar)

Ursprungsland: Österrike

Mankhöjd: 34-42 cm

Historia

Redan i forntiden användes jakthundar som var förvånansvärt lika Alpenländische dachsbracke och rasen är en av de äldsta jakthundsraserna med ursprung i Mellaneuropas bergstrakter. Aveln sköttes av yrkes-och bergsjägare som endast avlade efter prestation utan hänsyn till utseende. 

År 1932 erkändes rasen som den tredje viltspårhundrasen i Österrike och internationellt erkändes den 1975. De första importerna till Sverige kom från Österrike under senare delen av 1990-talet. 

Svenska Schweisshundklubben, vilket Alpenländische dachsbracke tillhör, bildades 1983.

Användning

Alpenländische dachsbracke används huvudsakligen vid eftersök på klövvilt, men även som kortdrivande på hare och räv samt på rådjur i Sverige. Den är också användbar vid jakt på vildsvin och kan även uppfostras till att apportera mindre hårvilt samt fågel på land och i vatten.

För att bli utställningschampion måste en Alpenländische dachsbracke ha meriter från viltspårprov. 

Egenskaper/Temperament

Rasen är orädd, lugn och arbetsvillig. Den har vilt - och rovdjursskärpa. Spårarbetet ska vara lugnt, säkert och släpps den på skadat flyende vilt bör den med skall förfölja och ställa viltet. Vid drevjakten krävs jaktpassion, spårnoggrannhet och spårvilja över inte alltför stora ytor. 

Rasen har ett vänligt sinnelag gentemot familjemedlemmar. Den kan dock vara något reserverad mot främlingar. 

Pälsvård

Pälsen är lättskött och badas vid behov. 

Övrigt/Att tänka på

Alpenländische dachsbracke är en utpräglad jakthund för jägare med behov av en eftersökshund och/eller kortdrivande hund. Den passar därför inte enbart som sällskapshund. Den passar inte som hundgårdshund. Social träning i tidigt skede är nödvändig för att minska rasens självständighet. 

Något som också är mycket viktigt att börja med då man får hem valpen är allmän vård och skötsel. Det innefattar allt från visitation, pälsvård, tandborstning mm. Jag tror att detta tyvärr är lätt att glömma bort och därför så har många hundägare idag problem då de tex ska klippa klorna på sin hund, borsta den eller när de tar hunden till veterinären. 

Nu kommer jag i detta inlägget att prata om hantering av valpen. Det man börjar med allra först och när valpen har vant sig vid att bli hanterad börjar man visitera den samt med annan skötsel. Därför är det mycket viktigt att man börjar med detta redan då man får hem valpen!

Hantering av valpen behöver inte vara något tråkigt, utan precis tvärtom; det ska istället vara en positiv stund tillsammans för hund och ägare. 

Hur ofta ska man då hantera valpen? Jag tycker man ska göra det ofta i början, men korta stunder! 1-2 ggr varje dag, cirka 5 minuter båda gångerna. Gör iordning en speciell plats där hanteringen och framtida vård/skötsel/visitation ska ske. Tex på något mjukt på golvet i ett lugnt avskilt hörn. 

TÄNK PÅ: Ha godis med vid hanteringen och beröm och belöna valpen MYCKET! De flesta valpar kommer att vilja fly och kommer att sprattla i början, men ge dig inte. Håll kvar valpen och gör ingen större affär av det hela. Ta det lugnt, och ta varje steg lugnt och sansat. Det är bättre att man inte hinner med varje steg en gång än att stressa igenom varje steg så att valpen kommer att förknippa hela situationen med tvång. Klappa hellre valpen lite , ge godis och mys lite, rör lite vid tassarna, ge godis och mys igen osv osv.... Då kommer valpen till slut tycka att detta var ju en trevlig stund och kommer förknippa det med något bra.

Gör så här: 

1. Börja med att stryka valpen från huvud till svans med lugna rörelser längs den sida som är närmast dig. Detta gör valpen lugn. 

2. Flytta nu handen över ryggen på valpen till den andra sidan och stryk den även här med långa, långsamma rörelser. Stryk inte för hårt för det kan göra valpen lite exalterad. 

3. Prata lugnande och ge valpen godis för att vinna dess förtroende när du rör vid ben och fötter. Långsamma försiktiga tag lugnar valpen och gör att du kan känna igenom resten av kroppen. 

4. Undersök tassarna en i taget. Dela på tårna och känn på klorna, även sporrarna om den har några. Börja med att bara röra vid tassen och belöna valpen. Tänk på att det är vanligt att hundar är extra känsliga när det gäller tassarna så lägg ner mycket tid på att få valpen att acceptera att du rör vid dem. Mycket beröm och godis! Som tidigare nämnt så stressa absolut inte, utan ge godis och mys hellre med valpen om den blir för exalterad när du rör vid tassen, istället för att ta alla tassar på en och samma gång. Det är mycket viktigt att kontrollera tassarna då det kan hända att valpen tex får en tagg eller sticka i tassen, dessutom är det viktigt för kloklippningen. 

5. Området kring svansen är mycket känsligt och de flesta valpar tycker inte om att man rör svansen så låt valpen få tid att vänja sig vid detta. Det underlättar om du ska ta tempen på valpen om den verkar hängig. 

Tänk på: Säger det återigen; Ta det lugnt! Se till att hanteringen blir en trevlig och positiv stund för både dig och valpen, för det lönar sig i längden, jag lovar! Du behöver inte hinna med alla dessa 5 punkter vid ett och samma tillfälle. Är valpen som sagt för sprattlig så fokusera hellre på att lugna ner den med långsamma klappar och godis och fortsätt nästa gång. Du känner efter själv helt enkelt hur din valp är. 

Men glöm inte:  Ge aldrig upp, det kommer att gå till slut! :)

I nästa inlägg under kategori valpliv kommer jag att ta upp steg 2 på vård/skötsel av valpen, vilket då är visitering. Håll utkik!

Akita

Ursprungsland: Japan

Rasgrupp: 5 (Spetsar och urhundar)

Andra namn: Akita inu

Mankhöjd hane: 64-70 cm, Tik: 58-64 cm

Historia

Akita är den största av sex hundraser som sedan urminnes tider har funnits i Japan. 

Dagens akita är resultatet av ett stort restaureringsarbete som japanerna har lagt ned på rasen de senaste årtiondena. Typ, färg och temperament har renodlats tillbaka till den ursprungliga japanska jakthunden som funnits i hundratals år i norra Japan. Allt för att återskapa "Original-akitan", matagi inu. Detta har resulterat i att den japanska akitan numera skiljer sig avsevärt från efterkrigtidens variant, genom en lättare och torrare kropp, röd, vit, tigrerad eller sesamfärgad päls och ett starkt orientaliskt utseende. 

Användning

Akitan används idag mest som sällskapshund. Men den är även en populär utställningshund. Den används också som eftersökshund med framgång. Den älskar att använda näsan och tar både markspår och luftspår. 

En akita trivs lika bra med att arbeta som att ta det lugnt en morgon. Olika aktiveringar som tex spår, sök, promenader med klövjeväska, agility och lydnadsträning är aktiviteter den gärna deltar i. Akita är bra på mycket, men den är ingen utpräglad specialist på något. Den njuter av att vara med sin flock. 

Egenskaper/Temperament

Rasen är en ursprunglig hund med utpräglade ledaregenskaper som kräver en del hundkunskap och tålamod. Den är normalt en tyst, lugn, oberörd och värdig hund men kan trots detta snabbt växla från vila till aktivitet, för att lika snabbt koppla om till vila igen. Akita är lojal och tillgiven sin familj och skyddar denna till varje pris. Den tycker inte om att vara socialt isolerad från sin familj, utan vill helst vara i händelsernas centrum och flyttar sig gärna för att kunna hålla ögonen på sin ägare.  Den är en stolt och värdig hund med stark integritet. 

Pälsvård/Skötsel

Pälsstrukturen ska vara grova,  raka täckhår och mjuk tät underull. Pälsen på manken, baksidan av låren  och svansen är längre än på resten av kroppen. Normalt fäller den det mesta av sin underull 2 ggr om året, vissa gånger även täckhåren. Vid fällning av underullen rekommenderas ordentlig urkamning, i övrigt kräver den ingen speciell pälsvård. 

Övrigt/Att tänka på

Även om rasen är självsäker, ambitiös och hård bör den inte fostras med omild hand. Den vill följa sin ägare och är uppmärksam på ägarens signaler. Den kräver en pålitlig ägare som ger tydliga direktiv. Brysk behandling ökar snarare än minskar oönskat beteende hos hunden när den mister förtroendet för sin förare. En ägare som förlorar behärskningen avslöjar sin osäkerhet och kan framkalla mer dominans hos hunden, som då kan anse sig bättre lämpad till flockledare. Trygghet, konsekvens och positiv inlärning ger bäst resultat. (Tänk på att detta gäller ALLA hundraser, men vissa kräver att man är extra tydlig, som då tex akita!)