Alaskan malamute

Ursprungsland: USA

Rasgrupp (SKK): 5 (Spetsar och urhundar)

Vikt hanhund: Ca 39 kg, Tik: Ca 34 kg

Mankhöjd hanhund: Ca 64 cm, Tik: Ca 59 cm

Fotograf: Åsa Lindholm, Skk.se

Historia

Redan vid upptäckten av Alaska i mitten av 1700-talet berättade ryska valfångare och pälsjägare om inuitfolkets (malamuter) starka draghundar. I slutet på 1800-talet ökade invandringen till området. Man upptäckte inuiternas effektiva draghundar men det nydanade kapplöpningsintresset medförde att draghundsförare köpte upp alla hundar de kom över och korsade dem för att få fram snabba draghundar. De "äkta", kraftiga malamutehundarna blev allt färre. I USA startade en aktion för att finna den gamla hundstammen och 1935 erkände den amerikanska kennelklubben rasen. 

Användning

Draghund

Egenskaper/Temperament

Alaskan malamute är ingen enmanshund och den är vänlig mot människor. Den saknar vaktinstinkt. Rasen kan dock uppvisa dominans mot andra hundar och den kräver ett konsekvent ledarskap. Alaskan malamute har framavlats för att arbeta som slädhund i polartrakter och då inte för snabba löp utan för att dra tung last. Den har även stark flockinstinkt, liksom känsla för hierarkisk rangordning. Likaså har den också mycket jaktinstinkt och kan vara en fara för tamboskap. Rasen skäller sällan, men man kan höra andra ljud från den såsom gnällningar, grymtningar, yl och woo-woo-woos. De brukar också tycka om att yla till sirener... 

Pälsvård

På en rastypisk hund krävs ingen pälsvård. Den fäller stora mängder ca 2 ggr/år då den är välpälsad. 

Övrigt/Att tänka på!!

- Rasklubben är mån om att bevara rasens exteriör och dragvilja och ser helst att hundar som går i avel har meriter från både utställning och dragprov. 

- Du ska tycka om att vara ute året runt om du väljer denna ras. 

- Alaskan malamute rekommenderas ej som förstagångshund. 

- Rasen älskar mat och kan vara tjuvaktig. 

Algblomning

Det är inte speciellt vanligt att hundar drabbas av algförgiftning, men det händer. Det är mycket farligt och hunden kan dö av det. Därför måste du se till att din hund inte badar och dricker av algblommande vatten. Har hunden fått i sig algtoxiner kan detta leda till döden. Låt inte heller din hund bada efter algblomning. Gifterna kan finnas kvar även om algerna försvunnit. Och detta speciellt i vatten som inte ofta utsätts för vågor eller strömmar. 

Symptom på att hunden drabbats av algförgiftning: 

Hunden blir först orolig, darrar och kräks. Märker du av sådana symptom måste du kontakta veterinär omedelbart. Senare symptom: Hunden får kramper, den vinglar, ramlar omkull och kan inte resa sig igen. Sen går det faktiskt riktigt fort...Hunden får till sist koma innan den slutligen dör. Utöver dessa symptom kan även hunden få hudirritationer och ögonbesvär. Symptomen kommer oftast mellan 15-60 minuter, men de kan även komma efter ett par dagar. 

Förgiftningen gör att både lever och njurar slås ut med urinförgiftning, gulsot och dödsfall som följd. 

Åker du till veterinären vid de första symptomen så går hunden att rädda. Ring veterinären innan och tala om att ni kommer så de kan förbereda sig! Medan ni är på väg till veterinären kan du ge hunden rent vatten, men undvik att ge den något att äta Spola även av hunden innan färd så att den inte kan slicka i sig mer gift från pälsen och sätt eventuellt på en krage. 

Hur vet man då att det är algblomning?

De vanligaste är de blågröna algerna som kan uppträda i sjöar och längs kusterna. Framför allt under juli och augusti ses dessa, när vattnet värmts upp till 15 grader. Låt inte heller din hund bada efter algblomning. Gifterna kan finnas kvar även om algerna försvunnit. Detta speciellt i vatten som inte ofta utsätts för vågor eller strömmar. 

För att kolla status för algblomning kan ni gå in på denna sida: http://www.badplatsen.smittskyddsinstitutet.se